Det gör så ont att tänka på att jag aldrig får prata med henne mer, och att min son har hunnit glömma bort henne. Han var bara 3 år när hon dog, så hans minnen är inte så starka. Men han minns vissa detaljer.
Idag har maken och jag hedrat mamma med lite goda ostar, god marmelad och kex. Bättre att minnas det trevliga än fokusera på det tråkiga, trots att sorgen klöser djupa sår i mig med jämna mellanrum.
Sov nu i ro, mamma. Var du nu än är. Jag vill tro att du sitter på en sandstrand i södra Spanien och njuter av solen och värmen. Du har din svarta baddräkt på dig och du gräver ner dina rödlackerade tår i den varma sanden. Du sitter och kisar mot solen, studerar människorna som befinner sig på stranden och du suger på en hård karamell. Precis som jag minns dig från våra somrar på den spanska solkusten. Där tror jag att du är, och den tanken gör mig rofylld. Men jag vill ju hellre att du vore här i stället. Här hos mig och mina barn...
Tiden läker alla sår? Nä.
Kram
/Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar